Det är så fascinerande, så intressant och spännande att jobba
med laserterapi. Laserterapi, lågfrekvent laser, medicinsk laser – kärt
barn har många namn, men det spelar ingen roll vad man kallar det för
effekten blir densamma. När jag hade masserat i ett par år insåg jag att det skulle vara bra
att ha ett komplement, och medicinsk laser var det som fångade mitt
intresse. Jag gick en utbildning i Stockholm och köpte en maskin. I
ungefär tolv år nu har jag jobbat med lasern och upphör aldrig att
förvånas över resultatet. Vad den åstadkommer med tanke på att det ju
“bara” är ljus. Rent, riktat ljus som tränger in i cellerna och sätter
igång en massa naturliga processer. Inga biverkningar, det gör inte ont,
inget hemskt kan hända – jag brukar säga att det värsta som kan hända
är att det inte händer nåt – men ungefär 90% upplever förbättringar och
ofta blir man helt bra från smärttillstånd och inflammationer av olika
slag. Det är en sådan sympatisk behandlingsmetod, och jag gillar tanken på
att det är ljuset som helar. Förresten, en biverkning finns det: Man
blir väldigt trött och avslappnad, men det är ju inte så hemskt och
oftast precis vad som behövs för att undelätta läkning. I vila och
stillhet får kroppen en chans att läka sig. I Sverige är ju det här med alternativ som inte innefattar piller ett
no-no, vilket innebär att en läkare som behandlar med laser i egenskap
av läkare kan förlora sin legitimation, medan man i till exempel USA har
godkänt lasern som behandlingsform för smärtlindring och mot artros
m.m. Dagens laserkund hade svårt att tro mig när jag berättade det. Han
kunde inte förstå varför inte alla går på laserbehandling istället för
att äta en massa smärtstillande och antiinflammatorisk medicin. Hans
hälsena har blivit i stort sett bra efter endast två behandlingar och
han ser med förnyad optimism fram emot Stockholm maraton i maj.  |
 |
|||||
 
|
|
 |
|||
    |
|||||
